Björnar i finska kommunvapen

Användning av stadsvapen har traditioner redan före autonomitiden. De flesta städerna använde stadens symbol eller sigill. Under början av 1800-talet började man på bas av stadssigillen skapa vapen åt städerna.
Landskommunerna hade dock inte rätt att använda vapen fören den 8.4.1949 givna lagen, som gav rätt åt varje Finländsk kommun att skaffa ett eget vapen. Som sista kommun fick Kempele sitt vapen den 24.11.1969. Under 20 år fick inalles ca. 500 kommuner ett eget vapen

För ca. fyra årtusen sedan var största delen av nuvarande Alahärmä täckt av havet och någon strandboende lämnade vittne av näringsgren, kultur och religion - ett stenvapen format som björnhuvud.
Den nuvarande bosättningen daterar sig från 1537 då den första härmäbon Heikki Maununpoika Härmä från Egentliga Finland bosatte sig på östra sidan av Lappo å - mitt emot den nuvarande kyrkan.
Perioden 1790-1885 kallas för knivjunkarperioden, enligt de slagskämpar och busar (Härmän häjyt) som härjade i Österbotten under denna tid. De mest kända av dem var husbonden Antti Isotalo från Alahärmä och Antti Rannanjärvi från Ylihärmä.

Alavo är en gammal kulturbygd, vars första tecken på bosättning är från 7000 år sedan. Man har funnit rikligt av stenålders bruksföremål på moer och i branter.
Den nuvarande bosättningen daterar sig 500 år tillbaka. Då jagade jägare vid övre vattendrag. Det är oklart vem som namngav orten, men man antar att det härleder från namnet Alajärvi/Alavesi. Femhundra år gamla handlingar talar om ödemarksby med namnet Alavojervi.

För tusen år sedan var Kumoälvdalen ett huvudstråk varmed europeisk kulturinfluens kom till Satakunda och övriga delar av västra Finland. Satakundas historiska landskap har sin grund i den tidiga medeltiden. Landskapets centrum var i Kumo (Kokemäki på finska). Uppgrundningen av Kumoälv och markhöjningen tvingade småningom handeln att flytta sig närmare havet. Björneborgs föregångare, Ulvsby (Ulvila på finska), fick stadsrättigheter 1365.
Sveriges konung, Gustav Vasas son, Johan var Finlands hertig. Han grundade Björneborgs stad 1558 vid Kumoälvs mynning på Bärnäs udde. De urtida Kumoälvs utrikesförbindelser flyttade därvid från Ulvsby till Björneborg. Finlands nordligaste stad var en viktig handelsplats, varigenom Bottenvikens sik, lax och övriga produkter gick till Europa.
Björneborgs regement, kännt från Björneborgarnas march, grundades år 1632.
Staden har brunnit flere gånger, men storbranden 1852 var en katastrof. Nästan hela staden förvandlades till aska inom ett dygn. Efter storbranden förnyades stadspalnen. Den av breda parkalleér genomkorsade centrumet bestod då ännu till största delen av trähus.

Eura är en av Finlands betydellsefullaste kommuner förhistoriskt sett. Exeptionellt rikliga, speciellt från järnåldern, har gjort Eura kännt världen över. Luistari-området som befinner sig på västra stranden av Eura å funnits fynd av boplats från bronstiden samt samtidiga kummelgravar.
I Eura har funnits industriell verksamhet kontinuerligt i över 300 år. Kauttuas bruksområde tillkom år 1689 då friherre Lorenz Creutz fick av sina bergkolleger tillstånd att grunda ett järnbruk vid Kauttua fors. Vid samma fors byggdes de första kvarnarna redan på 1500-talet.

Ilmola kapellförsamling, varav Ilmola fått sin början, grundades 1516. Från Ilmola modersocken har sedanmera Alavo (Alavus på finska), Jalasjärvi, Kauhajoki, Kurikka, Peräseinäjoki och Seinäjoki lösgjort sig.
Ilmola har en betydande historia och starka traditioner. Ett exempel på dessa är att klubbekriget i slutet på 1500-talet leddes av Jakob Ilkka från Ilmola. Kriget handlade om böndernas uppror mot ståthållare Fleming.
I Ilmajokis museum finns ca. 15.000 föremål av allmogekulturen bla. fråm Könni klockmästare-tiden. Könniklockorna är exempel på ilmolabornas skicklighet i handarbete, bastanta, vackra mästerverk, vars tradition lever ännu.

Från del av Pyhtää kyrkkosocken bildades ca 1440 Kymmene gårds kappelförsamling som blev en självständig församlin ett par hundra år senare. Från denna Kymmene socken skildes 1951 Karhula köping

Riksdagen hade sitt säte i Kauhajoki under vinterkriget 1.12.1939 - 12.2.1940.

Kontiolahti är ett gammalt ortodoxiskt bosättningeområde. Som minne från tiderna före freden i Stolbova fins bla. den ortodoxa begravningsplatsen i Paihola. 1556 bodde karelare (ca. 150 pers.) som underlydde Novgorod på vardera sidan om Pieliså.
Kontiolahti tillhörde tidigare Liperis kyrkosocken och fick sitt eget bönehus 1739. Först år 1783 bildades ett eget kapellförsamling i Kontiolahti. På kejserligt påbud bestämdes att Kontiolahti skulle bli en självständin kyrkoherdeskommun, men den förblev under Liperi ända tills den dåvarande kyrkoherren Antti Johan Europaeus död 1873.

Lappos befolkning grundar sig från 1300-talet. 1581 lösgjorde Lappo sig till egen kyrkososcken. De stora viddernas öppna åkerlandskap är är lappobons djupaste väsen.
Lappo är födelseort för folkrörelser. När samhällets värden varit hotade, har man alltid ställt upp från Lappo. I politiska historien känns Lappo framförallt från klubbekriget 1596 - 1597, 1918-års krig samt Lapporörelsen 1929-1932.

Gåvomarkssystemets områden kring Nuijamaa sjön torde vara upphovet till namnet Nuijamaa. Kommendanten i Viborg ägde markområden i trakten och de kalades på ryska njamaa. På svenska betyder det utmark och grav
22.1.1903 fastställde den Kejsarliga Finska senatens Ekonomiavdelning vilka områden som skulle höra till Nuijamaa, den nya kyrkoherdeskommunen. På grund av meningsskiljaktigheter fördröjdes ibruktagningen av bestämmelserna och förs den 1.5.1906 fick Nuijamaa-trakten rätt att bilda ett eget kyrkoherdeskommun.

I Nurmes-tarkten har människan rört sig redan för fyra årtusen sedan, men som bosatt ort nämns Nurmes första gången 1556. I början på 1600-talet överfördes området till Svenskt styre och den ursprungliga karelska befolkningen drog sig tillbaka till Ryssland. Ny befolkning strömmade in från Savolax och Kainuu.
Upphället bestående av fisk från Pielinen var avgörande för stadigvarande bosättning av området. Stränderna gav foder, skogarna villebråd och päls, svedjemark säd.
Nurmes hörde länge som kapell till Pielisjärvi församling. Till Nurmes hörde även nuvarande Rautavaara och Valtimo kommuner samt delar av Kuhmo och Juuka. Orten blev självständig 1810.
Nurmes kyrkoby bildade områdets centrum på 1800-talet, men den tätt byggda bosättningen förstördes i brand sommaren 1891. Som följd på branden började man kalla kyrkobyn till Poronkylä (=sotbyn). Under de kommande årtionden återuppbyggdes kyrkobyn.
Nurmes köping stiftades 1876 för att befrämja områdets utveckling. Köpingen byggdes ett par kilometer från kyrkobyn, på en nästan obebyggd ås mellan Pielinen och Nurmesjävi.

För ca. 3.5 miljarder år sedan stelnade Europa Unionens äldsta sten i Siuruankylä
Före samebosättningen bosatts Iiälvs mellersta del av stenålderns folk som livnärde sig på jakt och fiske.
För ca. tusen år sedan kom de första tavastlänningar på sina fångstresor till Iiådalen. Samebosättningen började så småningom draga sig norrut.
På 1200-talet när Bootenvikens kustbosättning stadgat sig blev området kustbefolkningens sk. ödemarksområde. Österbottningarna och karelare använde Iiå som färdväg på under sina handels- och förföljelseresor. Vattendraget som innehöll massor med holmar och flodrännor fick namnet Pudasjärvi. Finska ordet pudas betäcknar plats där floden har flere fåror.
1639 bildades Pudasjärvi som självständig kyrkoherdeskommun.
1700-talet efter den stora ofreden var ett århundrade med gynsam utveckling. Befolkningen bredde sig längs vattendragen och de nuvarande största byarna skapades då.

Storkyro är känd som den medeltida Kyro storsockens administrationscentrum. Från Kyro-området har uder åren 1532-1859 bildats hela 27 kommuner och städer. Storkyro har varit socknens namn sedan 1553. Orten anses även vara förebild för Kalevalas Pohjola. Som historiskt minne från storsockentiden höjer sig på Kyro å:s starnd en massiv gråstenskyrka från 1304.
I kommunen finns även Leväluhtas offerkälla som är en kärrbegravningsplats från järnåldern. Här har funnits över hundra personers ben. Enligt undersökningar är de från tiden 575 - 625 eKr.
Det stora Nordiska krigets sista strid gicks den 19 februari 1714 i Nupue. Sverige-Finlands karoliner, ledda av general Armfelt slogs mot den dubbelt så stora ryska armen ledd av fursten Galitz. I striden föll ca. 1500 ryssar och ca. 3000 finländare. Efter slaget i Nupue började den Stora ofreden

Vidois har fått sitt namn av sina många sjöar och forsar (virrat = strömmar).

Rågens rike Vörå är en traditionsrik kulturbygd med såväl inland som havsstrand, höga berg och vidsträckta slätter. Vöråslätten är en skänk från havet, ännu vid tiden för Kristi födelse svallade vågorna fritt över stora delar av landskapet. De duktiga bönderna, den tjänliga väderleken och den bördiga jorden gav vöråbygden namnet ´Rågens Rike´ på 1700-talet. Vörå kommun grundades år 1868, socknen omnämns i skrifter redan år 1443 och namnet Vörå år 1367.
Vörå är rikt på fornfynd bl.a. jättekyrkor, sten- och bronsåldersfynd samt en järnålders boplats. Järnåldersfynden vittnar om lämningar av långhus, fragment av vävtyngder och lerklining. Runinskrifter har hittats på flera platser i Vörå.