Veckelbjörn (Potos flavus)

Om man håller en veckelbjörn i svansspetsen, är den ett av de få djur, som kan klättra upp längs sin egen svans och sätta sig i den hand, som förut hållit den hängande.

Veckelbjörnen kallas ibland även för kinkaju, gripsvansbjörn och honungsbjörn. Detta senaste är ett namn som också förbinds till malajbjörnen. Först klassifierades veckelbjörnen till halvapor eller sibetkatter.

Förutom rullmården är veckelbjörnen det enda rovdjuret, som har gripsvans. Svansen är nästan lika lång som övriga kroppen, och totallängden är runt en meter. Svansen har inte så tät päls, är i tvärsnitt rund och avsmalnar mot spetsen. Veckelbjörnen har runt huvud med små öron och utstående ögon, med runda pupiller och brun iris. Benen är korta och starka. Tårna är sammanbundna av hud upp till 1/3 av tårnas längd. Klorna är böjda och skarpa. Veckelbjörnen är hälgångare. Pälsen är mycket kort och har en textur som sammet. Den är mörkt olivgrön, gul- eller rödaktig i färgen. Det finns ofta ett mörkt band utmed ryggraden och de undre delarna är ljusa.

Veckelbjörnen finns i Central- och Sydamerika, från södra Mexiko till Mato Grosso i Brasilien.

Veckelbjörnen äter främst föda den kan finna i träden; frukter, insekter och deras larver, fågelägg och -ungar samt små däggdjur. Veckelbjörnen är enormt förtjust i honung och vid lämpligt tillfälle gör de stor förödelse i vildbiens kupor. Veckelbjörnen tunga kan bli 12 cm lång, och hela tungan kan sträckas ut. På så sätt kan den få loss fruktköttet från de frukter den livnär sig på, fånga insekter både i flykten och i deras bon och till och med få ut honung ur bikupor.
Den håller och hanterar födan med framfötterna. Den är så skicklig, att den i laboratorieexperiment kunnat tränas till att lösa upp mycket komplicerade knutar.

Veckelbjörnen är utpräglat nattaktiv. Under dagen drar den sig tillbaka till något ihåligt träd eller tar skydd i det täta lövverket och håller då frambenen över ögonen. När den vaknar i skymningen sträcker den på sig på ett speciellt sätt. Först sträcker den på frambenen, sedan gäspar den och sträcker ut tungan och medan den fortfarande sitter, kröker den kroppen och lägger svansen runt frambenen.
Veckelbjörnen lever ensam eller parvis. Ibland kan man se en större flock i något träd, men det är tillfällighet, djuren samlats för ögonblicket till trädet pga. ifrågavarande träds rika födotillgång.

Parningstiden är inte säsongbunden och inträffar inte under någon speciell tid av året. När en hanne närmar sig en brunstig hona ger hon ifrån sig ett typiskt skrik.
Honan har bara två spenar, och efter en dräktighet pa cirka 115 dagar föds en mera sällan två ungar. De väger omkring 190 g och är cirka 30 cm långa. De är täckta av mjukt, silvrigt fjun, som är mycket glest på bakkroppen. Örongångarna öppnas vanligen efter 5 dagar, medan ögonen öppnas efter 7-21 dagar.
Svansen är fullt användbar som gripsvans redan efter ca. 7 veckor. De unga veckelbjörnarna börjar äta fast föda efter 55-90 dagar. Om ungarna blir skrämda, reagerar de genom att fnysa eller skrika. Moderns rop liknar i allmänhet cikadornas läten. Modern kan bära ungarna i munnen med ett grepp om halsen. Hon kan också hålla dem intill sig genom att snurra gripsvansen omkring dem.
Avväjningen sker vid fyra månaders ålder, och därefter är ungarna nästan helt oberoende. Hannar uppnår könsmognad vid 18 månader och honorna vid 27 månader. Veckelbjörnen kan fortplanta sig i fångenskap, men det händer inte ofta.