Svartbjörn (Ursus americanus)

Svartbjörnen har den vidaste utbredningen av de nordamerikanska björnarna. Den är medelstor, med en kroppslängd på 150-180 cm, svansen är cirka 12 cm lång, och den har en mankhöjd på 60-90 cm. Pälsen är oftast svart och mjuk, och kort jämfört med brunbjörnens.

Det finns flera väl skiljbara färgvarieteter: chokladbrun, kanelbrun och silvergrå som går mot vit. Oavsett färgen på pälsen har nosen alltid ljusbruna sidor, och ibland har de fläckar av samma färg ovanför ögonen. Individer med en vit fläck på bröstet finns t.ex. i Newfoundland, där de utgör 10% av stammen. I östra Förenta staterna och i Kanada är så gott som alla svartbjörnar svarta, medan det i Klippiga bergen i västra Förenta staterna finns stammar, där andelen bruna individer utgör 60%. Längre åt nordväst, utmed stillahavskusten, faller procenten bruna djur till nästan noll. Mest sällsynt är varianten som kallas glaciärbjörn, som har en vacker, skiftande silvergrå päls. Dessa djur är begränsade till bergsområdena vid norra stillahavskusten, från sydöstra Alaska till British Columbia. I det nordvästra stillahavsområdet finns nästan vita (ej albinistiska) svartbjörnar.

Svartbjörnens klor, särskilt de på framfötterna, är kortare och kraftigare böjda än brunbjörnens, och de är ofta svarta. Bakfötterna är kortare än brunbjörnens.

Svartbjörnens huvud är mindre än brunbjörnens, och öronen relativt sett större (dock inte så stora som kragbjörnens). Svartbjörnen är nära släkt med kragbjörnen, som den liknar i vissa yttre drag, i kraniets byggnad och i tanduppsättningen.

Svartbjörnen invandrade till Amerika efter glasögonbjörnen men före grisslyn. Den gick över landbryggan vid nuvarande Berings sund till Amerika för cirka 1.5 miljon år sedan och spred sig sedan söderut, ned till centrala Mexiko.
Ursprungligen fanns den i skogsområden i hela Nordamerika, men den har utrotats från stora områden i östra, sydöstra och centrala USA. Decimeringen av stammen skedde senare än för grisslyn och blev aldrig lika omfattande. Svartbjörnen finns fortfarande i de flesta staterna och också i alla Kanadas provinser och territorier. Svartbjörnen kan förekomma på samma områden som brunbjörnen, men det tycks inte förekomma någon rivalitet emellan arterna. Svartbjörnen är ett typiskt skogsdjur, och den föredrar skogar med rik undervegetation.

Svartbjörnen äter nästan alla saftiga och näringsrika växtdelar (rötter, lökar, bär, nötter, och knoppar) samt larver, as, fisk och hovdjurs (både vilda och husdjurs) kalvar. Enär björnarna söker energirik näring, hamnar de ofta i konflikt med bi- och fruktodlare.

På vintern går de nordliga populationerna i ide för ca. 5-7.5 månader, de sydliga populationernas hanar går ej i ide.

Svartbjörnens parningstid är i maj-juni. I januari-februari föds de nästan hårlösa ungarna (1-3). Ungens vikt är 220-300g. Ungarna stannar med sin moder i ide tills april-maj månad, varefter de vanligen fäljer honan i ett och ett halvt år.

Ensamma honor och grupper bestående av honor med ungar fodrar ett revir som är 2.5-90 km² stort. Hanarnas revir överlappar varandra och är ca. 5-6 gånger större än honornas.