Jättepanda (Ailuropoda melanoleuca)

Jättepandan kallas ofta bara "panda" och ibland, missledande, pandabjörn eller bambubjörn. Jättepandans vetenskapliga namn är en tautoligi; ailuropoda betyder ´svart och vitfot´, melano betyder ´svart´ och leuca betyder ´vit´. Kineserna kallar jättepandan för ´xiongmao´, som betyder ´stor kattbjörn´. Jättepandan är svår att observera i sin naturliga miljö, så kunskaperna om dess liv i vilt tillstånd är mycket bristfälliga.

Vetenskapsmän i västvärlden fick vetskap om pandans existens först 1869. Man placerade då pandan bland björnarna. Vissa speciella morfologiska egenheter, särskilt tanduppsättningen, har senare lett till att man anser den vara den största av halvbjörnarna (Fam. Procyonidae). Det är bara helt nyligen, med hjälp av moderna metoder, som dess blod, anatomi och inre byggnad av tänderna har undersökts mera noggrant. Resultatet av alla dessa undersökningar har lett till slutsatsen, att pandan är en mycket specialiserad björn, som skilde sig från huvudgrenen av björnar för ungefär 13 miljoner år sedan. Likheterna i tanduppsättningen med kattbjörnen kan förklaras av en parallell utveckling beroende på likartad föda.

Pandan är en medelstor och mycket kraftig björn. Huvud och bål mäter omkring 150 cm, svansen 15 cm, och mankhöjden är omkring 75 cm. Den har tjock päls och ett iögonenfallande svart och vitt färgmönster. Detta mönster framstår tydligt mot en enhetlig bakgrund, t.ex. en bur i en djurpark, men smälter väl in i mosaiken av ljus och skugga i den naturliga miljön med bambusnår och trädens lövtäckta grenar. Färgskillnaderna mellan de olika kroppsdelarna kamouflerar väl, eftersom de bryter kroppens form, ungefär som färgteckningen hos t.ex. tigern och leoparden. Vid beröring av pälsen, känns den oljeaktig. Detta oljiga skydd skyddar jättepandan vid kallt och fuktigt väder, ett klimat som är vanligt i områden jättepandan lever i. Pandans tuggtänder (äkta kindtänder) är kraftigare än hos något annat rovdjur. Det visar hur viktig växtfödan är i dess diet. Utöver tänderna visar också frambenen specialiseringar. Ett mycket förstorat sesamben bildar en uppsvällning (griptass) motsatt de övriga fem tårna och fungerar ungefär som en gripande tumme. Detta möjliggör, att jättepandan kan hålla fast små föremål - en anpassning som hör samman med bambufödan.

Pandan finns bara i några få bergsområden i sydvästra Kina. Där lever de en och en i den täta vegetationen. Det finns bara spridda, och ibland motsägande uppgifter om pandans levnadssätt. Att en panda finns i en dal avslöjas lättast av deras låga (1,5 m), vindlande, tunnellika stigar. Dessa stigar används ofta av andra djur, t.ex. kragbjörnar, leoparder och vildsvin. Man kan ofta träffa på högar av pandans exkrementer.

Jättepandan lever nästan enbart på bambu. Största delen av bambun passerar nästan obehandlad genom matsmältningskanalen och hamnar efter ca. 10 timmar i de många stora spillningshögarna. På grund av detta använder jättepandan största tiden av sitt liv åt att äta för att hålla sig vid liv. Vanligen så sitter jättepandan upprätt när den äter och håller födan i den ena framtassen. Ibland äter den små växtdelar direkt från marken. Man känner till att frittlevande jättepandor även äter en del lökar och gräs samt en och annan insekt och smågnagare.

Jättepandan gillar ej vatten och går ej gärna i det, men överskrider nog bäckar och simmar för att undgå fienden. Jättepandan är även en dålig klättrare.

Honan är könsmogen vid 4-5 års ålder och hanen troligen ett par år senare. En hona är förmodligen parningsberedd endast under en period av året, april-maj. Det är okänt hur hanor och honor finner varann under denna period, men dofter och läten är troligen viktiga inslag, ty båda tilltar när parningstiden närmar sig. Själva parningen är kortvarig och okompliserad. Honan kan para sig med flera hanar under dräktighetstiden. Honan föder en eller två (någongång sällan tre) blinda ungar som väger ca. 90-130g. Vanligen överlever endast en av ungarna, ty modern försöker inte ens mata de övriga ungarna. Själva födseln sker i ett skyddat ide. Ögonen öppnas efter ca. 40-48 dagar och när ungen är ca. 3 månader börjar den gå. Man anser, att ungen blir avvand vid sex månaders ålder och ungen följer modern 18-24 månader.

Jättepandan är ensamlevande och den har sannolikt ett revirsystem. Doftmarkeringarna är vanliga särskilt bland hanar. Jättepandan har ett fåtal läten som används vid kommunikation på nära håll. Ett kraftigare bölande som liknar en gnäggning kan höras på ett par hundra meters avstånd.

I vilken utsträckning vilda panda har någon vintervila diskuteras fortarande. Det är mycket troligt, att de reducerar sin aktivitet åtskilligt och drar sig tillbaka till någon skyddad plats. Att den inte är helt passiv und vintern har man dock kunnat konstatera, bland annat genom att man ibland finner spår av den i snön.

Jättepandan är en av jordens mest sällsynta däggdjur - det finns sannolikt mindre än 1000 djur i vilt tillstånd, kanske mindre än 500. De är inte utsatta för förföljelse, och de är verkligen skyddade av såväl känsla och tradition som av lagstiftning.

Fastän jättepandan ser gulligt kramaktig ut, bör man minnas, att det är ett rovdjur och precis lika oberäknelig som vilken annan björn som helst.