Malajbjörn (Helarctos malayanus)

Helarctos betyder solbjörn, namnet som den igenkänns på bla. engelska ´Sun Bear´. Namnet kommer av, att de flesta björnarna har en beteckning på bröstet som påminner om en sol. Malayanus hänför endast till Malesien, var denna art först påträffades.

Huvud och bål mäter 110-140 cm och mankhöjden kan bli upp till 70 cm. Den väger bara 27-65 kg. Malajbjörnen har ett relativt stort huvud med kort nos och små öron. Svansen är en liten stubb 4-7 cm. Malajbjörnens päls är den slätaste och kortaste av björnar. Den är jämn och svart, utom hos djur från norra delen av utbredningsområdet som har lång päls. Nosen är vitaktig till krämfärgad. Den har ett hästsko- eller ringformat mönster på bröstet, som varierar i färg från vitt till orangegult. Bakbenen är ganska svaga och korta jämfört med frambenen. De långa, böjda klorna, särskilt på framfötterna, är ett mycket framträdande drag. I likhet med kragbjörnen och läppbjörnen, men i motsats till brunbjörnen, har den framtassar, där främre och bakre trampdynor är sammanvuxna till en stor, jämn fotsula. Denna är till nytta, när björnen klättrar i träd, och ger ett bättre grepp kring grenarna. Baktassarnas fotsulor är hårlösa. Den mycket rörliga nosen och den långa, smala och långt utsträckbara tungan är väl lämpade för att ta fram insekter från deras gömställen. I detta avseende liknar läppbjörnen och malajbjörnen varandra. Malajbjörnen saknar ofta en eller två av de små oäkta kindtänderna.

Malajbjörnen förekommer från den nordöstligaste delen av Indien, i Burma, Thailand, Laos, Vietnam, Kampuchea och fram till Malaysia. Den finns också på Sumatra och Borneo. Man vet inte säkert om den också finns i den sydliga kinesiska provinsen Yunnan.

Fastän malajbjörnen förekommer både i låglänta och höglänta områden är den huvudsakligen en skogens djur som både vilar och söker sin föda i de tropiska och subtropiska områden.

Malajbjörnen tillbringar en stor del av sin tid uppe i träden. Den ringa storleken gör att den kan klättra ända upp i topparna, vilket är till stor nytta när den skall plocka frukter. Det händer, att den bygger ´bon´ uppe i träden. Dessa ´bon´ består av en plattform av brutna kvistar flera meter från markytan. Dagen tillbringar den med att vila och solbada i ett av dessa bon eller i något ihåligt träd eller bland klippor. Den är huvudsakligen aktiv nattetid. Malajbjörnen är allätare. Födan består huvudsakligen av växter, insekter och andra smådjur. Den plundrar gärna vildbinas bon. Malajbjörnen använder i stor utsträckning sina framben när den plockar fram maten. När den slagit upp ett hål i en termitstack sticker den in frambenen genom hålet och låter dem vara där tills de är täckta av uppretade i termiter. Sedan behöver den bara slicka i sig termiterna från benen. Malajbjönen river ner palmblad och äter de mjuka bladskotten, och den kan orsaka stor skada på kakao- och kokosnötodlingar.

Malajibjörnen kan para sig när som helst under året, och har ej heller någon vintervila. Ej heller använder de sig av några medel att fördröja födseln, varpå den kan ske vilken årstid som helst. Ungarna, oftast två stycken, (225 g) föds i ett gömställe på marken. Få ungar växer till vuxen ålder pga. svult, sjukdomar, olyckor och andra rovdjur.

På grund av malajbjörnens försiktiga lynne samt dess småvuxenhet är den inte särskilt farlig för människan och lokalbefolkningen håller dem ofta som sällskapsdjur. Malajbjörnen anses vara väldigt intelligent och klyftig.