Kattbjörn (Ailurus fulgens)

Latinska namnet Ailurus fulgens betyder ´flammande katt´. Kineserna har gett den namnet hun-ho, som betyder ´eldräv´. Kattbjörnen uppdelas i två underarter; den västra arten Ailurus fulgens fulgens, är den mindre av dem och pga. dess klara färger, är den mycket populär i djurparkerna. Den större arten är den östra styanska kattbjörnen Ailurus fulgens styani.

Kattbjörnen (liten panda) lever i höga berg. Den har en lång, tjock och mjuk päls. Nosen är spetsig men kort och föga framträdande beroende på den tjocka päisen. Ögonen är ganska stora och öronen raka och spetsiga. Benen är korta och kraftiga och klorna mycket skarpa och delvis indragbara. Huvud och bål mäter cirka 60 cm, mankhöjden är 25 cm, och den väger 3-6 kg.

Kattbjörnen är hälgångare och är skicklig på att att klättra i träd. Svansen är nästan lika lång som övriga kroppen och har riklig päls. De bjärta färgerna i pälsen gör, att kattbjörnen är ett av de mest uppskattade djuren i zoologiska trädgårdar. De övre delarna är roströda eller röda och rödbrunt glänsande på ryggen. De undre kroppsdelarna, benen, strupen och bröstet är täckta av en glänsande svart päls. Detta är ett av de få exemplen på omvänd färgteckning (andra exempel är grävlingen och hamstern). Följande kroppsdelar är täckta med vit päls: nosen upp till ögonen, insidan av öronen och de runda fläckarna över ögonen och på kinderna, som formar två band som går från pannan till strupen. Runt varje öga finns en tunn vit cirkel. Ögonen är mörka och nosen svart, glänsande och mjuk. Ansiktsmasken och ringarna på svansen gör att likheten är stor mellan kattbjörnen och den vanliga tvättbjörnen.

Kattbjörnen förekommer utmed den södra kanten av Himalaya, från Nepal genom Bhutan, Sikkim, de norra delarna av Assam och Burma till provinserna Yunnan och Sichuan i västra Kina. Den lever i skogar, särskilt bambuskog, på höjder mellan 1800 och 4000 m över havet.

Vår kunskap om kattbjörnens vanor är mycket begränsad eftersom det är mycket svårt att studera den i dess otillgängliga miljö.
Kattbjörnen tycks vara dagaktiv. Under dagen har den flera viloperioder insprängda mellan de aktiva perioderna, ungefär som tamkatten. Den livnär sig huvudsakligen av bambuskott, som är mycket saftiga men också har mycket fibrer, av succulenta växter, rötter, bär och frukter. Ibland fångar den fåglar, tar ägg eller jagar insekter, små däggdjur eller andra smådjur på marken eller i träden.

Eftersom kattbjörnen är anpassad till ett kallt och fuktigt klimat i sin naturliga miljö, är den mycket känslig för värme. Den söker skydd för solen i skuggan av grenar, i ihåliga träd eller i klippskrevor. När den skall vila, balanser den gärna till hälften på och till hälften hängande ner från en gren. Den tycker också om att rulla ihop sig på sidan med svansen som kudde eller lagd över nosen.

Kattbjörnens skarpa klor är så utformade att den klättrar mycket vigt. På marken är det inte ovanligt att den galopperar med vinklad rygg och delvis lyft svans, och den visar då all den grace, som man ibland kan få se i djurparker. När den känner sig hotad och tvungen att fly, kan den ta över 1.5 m långa skutt.

När kattbjörnen putsar sig bär den sig åt ungefär som en vanlig tamkatt. Först slickar den insidan av benet grundligt, och sedan använder den benet för att putsa nosen och öronen. Den använder också frambenen för att ta åt sig halvrinnande mat (i djurparker). Benet stoppas ner i behållaren och slickas sedan av. Ibland för den ner nosen i behållaren och suger i sig maten direkt, men det är ovanligt att den lapar i sig maten med tungan som katter gör.

Vilda kattbjörnar lever ensamma eller i par. Föräldrarna tycks acceptera ungarna minst ett år. De kommunicerar med varandra genom många olika ljud, t.ex. höga genomträngande skrik, skall, visslingar och fågellikt kvittrande. I djurparker har man observerat ett annat sätt att kommunicera med dofter från analkörtlar. Djuret placerar sina bakben på en sten eller gren och gnider sedan analområdet mot stenar eller andra utskjutande objekt.

När kattbjörnen är irriterad reser den sig på bakbenen och försöker slå motståndaren med framtassarna medan den fnyser, väser och morrar. Klorna kan tillfoga motståndaren allvarliga skador.

Den tjocka päisen under fotsulorna (ett drag som den har gemensamt med bl.a. pandan och isbjörnen) är en anpassning till dess miljö med hala, våta grenar, snötäckt eller isig mark och klippiga sluttningar och branter. Den är inte utsatt för någon intensiv jakt av den lokala befolkningen. I Nepal används pälsen till att göra huvudbonader, medan kineserna använder svansen som dammvippa och den långa pälsen till att göra borstar av. Idag är kattbjörnen frilyst i Indien och Nepal.

Parningen sker på våren, och efter en dräktighetstid på omkring 130 dagar föds 1-4 ungar, oftast 2. Boet är i en träds- eller bergshåla. Ungarna har päls från början, men de saknar länge de fullvuxnas stora färgkontraster. De har ljusgrått huvud. Ryggen är svagt rödbrun, och benen och buken är redan mörkare. Öron och ögon är fortfarande slutna, och fotsulorna är nakna. De nyfödda väger 75-95 g. Efter 13 dagar år ögonen helt öppna, och de har fördubblat sin vikt. Efter en månad är nosens karakteristiska drag fullt utvecklade, mjölktändernas hörntänder och äkta kindtänder bryter igenom och följs två veckor senare av mjölkframtänderna. Föräldrarna sköter om ungarna ungefär 1 år.