Björnar och halvbjörnar

Fram	Bak

Björntassar

Fram	Bak

Björnspår

Björnarna uppdelas i björnar (Ursidae) och halvbjörnar (Procynidae). Björnarnas utbredningsområde täcker Arctis, Nord-Amerika, Europa, Asien samt delar av Syd-Amerika.

Bland björnarna finns världens största rovdjur - grizzlybjörnen och isbjörnen. Björnarna är en sent utvecklad rovdjursgrupp, man kan spåra dem ca. 20 miljoner år tillbaka i tiden då gryningsbjörnen Ursavus elemensis - ett litet rovdjur till storleken av en räv, förekom. Hos senare arter blev huvudet massivare, tänderna förlorade sin skärande funktion, vikten ökade, svansen blev minskade tills den var en stubbsvans, benen blev kortare och kraftigare och djuret blev hälgångare. Ursus minimus förekom för ca. 5 miljoner år sedan och var troligtvis svartbjörnens och kragbjörnens föregångare. Brunbjörnen uppträdde först i Asien, varifrån den spreds till Europa för ca. 250 000 år sedan. var den blandade sig med grottbjörnen (Ursus spelaeus). Senare (ca. 70 000 - 40 000 år sedan) kom den till Nord-Amerika. Redan tidigare hade isbjörnen utvecklats från grizzlybjörnen. Många forskare anser att skillnaderna mellan isbjörnen och brunbjörnen är tillräckligt små för att föra dem till ett enda släkte (Ursus).

Björnarna har en massiv kroppshydda, korta kraftiga ben och en kort svans (sällan över 12 cm). Ögonen och de uppresta rundade öronen verkar små i proportion till huvudet. Björnens syn och hörsel är sämre utvecklade än det mycket känsliga luktsinnet. Björnarna går på hela foten (hälgångare), som är flat och bred samt försedd med fem långa och böjda klor. (Klorna kan ej dras in.) Med undantag av isbjörn och grizzlybjörn är alla björnar skickliga trädklättrare. Björnarna kan springa snabbt korta sträckor.

Björnarna är huvudsakligen växtätare, Enda undantaget är isbjörnen, som lever nästan enkom på säl. De flesta björnarna söker sin föda på dagen.

Björnarna använder sällan ljud vid kommunikation, och vad man vet, så har de ej heller så många olika ansiktsuttryck. Det är också oklart om uppstående eller bakåtriktade öron är ett täcken på angrepp.

I kallare områden går björnarna i vintersömn (under vilken tid ungarna föds). Det är inte frågan om en vinterdvala, eftersom temperatur och puls sjunker bara något, och inte mer än att björnhonan kan föda och dia sina ungar. Under denna tid äter björnarna ingenting, utan lever på fettreserv som byggts upp under hösten. Det finns två skäl till att björnar går i ide. För det första har de inte tillgång till sin viktigaste föda (mjuka växtdelar), för det andra är ungarna vid födseln så små (0.25-1% av moderns vikt) att de inte kan själva uppehålla värmen. Modern och det ombonade idet ger den behövliga värmen, för att ungarna inte skulle frysa ihjäl.